Con Clavi Con Dio
Nattliga ritualer
I väntan på lön...
Skivrecension: Blackwater Park - Opeth
De svenska progmetal jättarna Opeth tog världen med storm med sitt femte album, Blackwater Park. Deras unika sound är något som verkligen skiljer sig från andra band. Death-metal med inslag av både jazz och progressiv rock blir ett annorlunda, men lyckat koncept. Blackwater Park producerades och mixades tillsammans med Steven Wilson (Porcupine Tree, Blackfield m.m.) och skivan blev bandets genombrott. Cirka tio år efter releasen upptäcker jag albumet och bestämmer mig för att recensera det.
Efter att ha lyssnat på både Ghost Reveries och det lugnare Damnation albumet känns Blackwater Park bekant. Det är med ett leende på läpparna jag hör Mikael Åkerfeldts growlande intro på The Leper Affinity. Opeths sound är svårt att missta för något annat. Det är så mycket mer än gurglande dödsmetall. Distade elgitarrer och blastbeats på trummorna byts snabbt ut mot en akustisk gitarr och Åkerfeldts rena stämma. Variationen är enorm. På låtarna Bleak och den akustiska Harvest hör man tydliga sångstämmor av Steven Wilson, en av mina stora förebilder inom musikindustrin. Musiken är mycket stämningsfull och variationen är stor.
Andra delen av skivan känns dock inte lika bra som första. Låtar som The Funural Portrait och andra halvan av Dirge For November känns medelmåttiga. Den jazziga gitarrslingan i början av Dirge For November är dock svår att inte tycka om. Vilket underbart gitarrljud! Jag brukar inte vara den som klagar på långa låtar men det sista spåret, Blackwater Park, på sina tolv minuter känns en aningen utdraget. Det är inte alls dåligt, men inte lika bra som de fyra första låtarna. Utöver själva musiken finns inte mycket att klaga på. Mycket bra ljudkvalitet, bra mixat och snyggt skivomslag. Blackwater Park gör inte ett Opethfan besviken och trots någon mindre bra låt är det en mycket bra skiva.
+ Låtarna Bleak, Harvest och The Leper Affinity, varierat, de akustiska bitarna briljerar
- Ibland blir det lite för mycket, andra hälften är inte lika stark som första
Where Do My Bluebird Fly
Skivrecension: Asylum - Disturbed
ASYLUM (2010) - Disturbed
Reprise Records
Ett år efter att Chicagobandet Disturbed släppt sitt femte album, Asylum, bestämmer jag mig för att ge skivan en chans. Disturbed har sedan deras debutplatta The Sickness varit ett av mina favoritband, även om jag tycker att de börjar få slut med idéer och det som tidigare var nytt och fräscht är numera en axelryckning. Är Asylum ett undantag eller kör Disturbed fortfarande på säkra kort? Det finns bara ett sätt att ta reda på det.
Första intrycken av albumet är lite av en axelryckning. Disturbed aldrig har varit bra på att tänka ut intressanta låttitlar eller välja kreativa omslag, egenskaper som helt klart kan förbättras inför nästa skivsläpp. Men trots ett intetsägande skivomslag och ointressanta låttexter är det väl ändå insidan som räknas. När jag trycker på play försöker jag hålla mina förväntningar nere, även om jag såklart vill bli överraskad. Första spåret, Remnants, är ett instrumentalt introspår och sätter stämningen inför vad jag snart kommer få höra. Dan Donegans gitarrslingor är lika mystiska som bra. Remnants tonar sedan in i Asylum och albumet tar rejält med fart. Ljudkvalitén är vass och alla instrument hörs klart och tydligt. Mike Wengrens trumspel har sedan bandets start varit av toppklass och hans arbete med baskaggarna är mycket intressant att lyssna på. Detta märks särskilt under det sista spåret, Innocence, som även är albumets bästa.
Efter första genomlyssningen är jag lite kluven. Visst, det är Disturbed och det låter bra trots några mindre intressanta spår. Men jag har redan hört det här, det känns inte nytt. Det skulle lika gärna kunnat vara b-sidor från deras tidigare skiva Indestructible. Men efter ytterligare genomlyssningar börjar jag uppskatta albumet mer och mer. Även om jag anser att Disturbed skulle behöva förnya sig är det absolut inget fel på skivan och de har fortfarande kvar några ess i rockärmen. Det är en helt klart godkänd skiva, med en ”In the face” attityd som bara Disturbed kan lyckas med. Tvångströjor har aldrig varit hetare.
+ Låtarna The Animal, Serpentine och Innocence, Mikes trumspel, introspåret Remnants
- Tråkigt skivomslag, aningen enformigt, förutsägbara melodier
