soundtrackofme

De svenska progmetal jättarna Opeth tog världen med storm med sitt femte album, Blackwater Park. Deras unika sound är något som verkligen skiljer sig från andra band. Death-metal med inslag av både jazz och progressiv rock blir ett annorlunda, men lyckat koncept. Blackwater Park producerades och mixades tillsammans med Steven Wilson (Porcupine Tree, Blackfield m.m.) och skivan blev bandets genombrott. Cirka tio år efter releasen upptäcker jag albumet och bestämmer mig för att recensera det.

Efter att ha lyssnat på både Ghost Reveries och det lugnare Damnation albumet känns Blackwater Park bekant. Det är med ett leende på läpparna jag hör Mikael Åkerfeldts growlande intro på The Leper Affinity. Opeths sound är svårt att missta för något annat. Det är så mycket mer än gurglande dödsmetall. Distade elgitarrer och blastbeats på trummorna byts snabbt ut mot en akustisk gitarr och Åkerfeldts rena stämma. Variationen är enorm. På låtarna Bleak och den akustiska Harvest hör man tydliga sångstämmor av Steven Wilson, en av mina stora förebilder inom musikindustrin. Musiken är mycket stämningsfull och variationen är stor.

Andra delen av skivan känns dock inte lika bra som första. Låtar som The Funural Portrait och andra halvan av Dirge For November känns medelmåttiga. Den jazziga gitarrslingan i början av Dirge For November är dock svår att inte tycka om. Vilket underbart gitarrljud! Jag brukar inte vara den som klagar på långa låtar men det sista spåret, Blackwater Park, på sina tolv minuter känns en aningen utdraget. Det är inte alls dåligt, men inte lika bra som de fyra första låtarna. Utöver själva musiken finns inte mycket att klaga på. Mycket bra ljudkvalitet, bra mixat och snyggt skivomslag. Blackwater Park gör inte ett Opethfan besviken och  trots någon mindre bra låt är det en mycket bra skiva.

+ Låtarna Bleak, Harvest och The Leper Affinity, varierat, de akustiska bitarna briljerar

- Ibland blir det lite för mycket,  andra hälften är inte lika stark som första