Min uppdatering här har inte varit den bästa under den senaste tiden. Dels har jag inte orkat men jag har även fått många nya skivor som jag håller på att lyssna igenom. Planerar därför att lägga upp tre recensioner denna vecka på nya skivor från augusti/september. Vilka det blir, det får ni se.
För tillfället sitter jag och kollar på live framträdande av diverse band på Youtube. Det börjar med att man bara ska se en video, men slutar självklart med att man suttit flera timmar och kollat på videos. En låt som jag riktigt fastnade för denna kväll är 45 med Shinedown. Brent (sångaren) har en sån skön röst, både när han pratar och sjunger. Den akustiska uppsättningen av låten är perfekt. Underbart framförande av en underbar låt. Take a look!
Efter att ha tittat på årets upplaga av Idol två kvällar i sträck har jag tillslut insett vilket fullkomligt värdelöst program det egentligen är. Visst, jag har aldrig riktigt varit ett fan av Idol men nu får det vara nog. Så kallade "musikprogram" som Idol, True Talent, The Voice och all annan skit som finns där ute är anledningen till att dagens musikindustri till stor del består av masstillverkad hjörndöd pop vars enda syfte är att åstakomma någon form av popularitet samt att tjäna pengar. Dessa program förespråkar dessutom att allt handlar om att vinna eller försvinna. Är man inte känd och framgångsrik är man misslyckad. Att man sedan är så idiotisk att man låter utseendet avgöra hurvida personen ska gå vidare eller inte är bortom min förståelse.
I musikens värld kan man inte tävla. I musikens värld spelar inte utseendet någon roll. I musikens värld existerar inte ord som pengar, popularitet eller framgång. Det enda som spelar någon roll är att man är lycklig med det man håller på med. Musik skapar man för sin egen skull, inte för att få bekräftelse eller för att tillfredställa någon annan.
Jag knyter ihop säcken med en låt av de mästerliga Porcupine Tree. Ifall du som läsare inte hört talas om dem, I don't blame you. Men jag hoppas att du, efter att ha lyssnat på låten, kan skilja på musik och "musik".
Ghost var mycket bra, väldigt stämningsfullt. Det började med att hela scenen täcktes av rök och ljuset dämpades. Därefter kom en och en av medlemmarna in på scen, alla iförd i munkkåpor. Sist av alla kom sångaren in med en svart och röd påvedräkt med tillhörande hatt. I hans hand hade han rökelse. Som jag sa till Amanda: "Du kommer nog aldrig se något liknande". Vilket stämde helt.
Med endast en skiva i bagaget drog Ghost igång sin spelning. Efter ett orgel intro spelades det välbekanta introt i "Con Clavi Con Dio". Konserten höll mycket bra klass, även om ljudet var en aningen för högt vilket gjorde att ljudet blev lite grötigt. Men grejen med Ghost är ju trots allt deras scenframträdande och där finns det absolut inget att klaga på. Scennärvaron är mycket bra och sångaren gör ofta gester med händerna och viftar med fingrarna precis som en satanistisk påve ska göra (eller?). Det finns inte så mycket mer att begära från en gratis spelning. Hela skivan spelades plus en cover av "Here Comes The Sun". Det bästa spåren var "Stand By Him", "Satan Prayer" och "Ritual", som bandet avslutade med innan de klev av scenen efter knappt en timme. Efter att ljuset på scenen släckts ner och orgeltonerna tonar ut börjar folk lämna området kring scenen. Vissa ska kanske vidare, andra ska kanske hem. Men vi går nog alla därifrån med ett konsertminne värt att minnas.
Låtlista:
Intro
Con Clavi Con Dio
Elizabeth
Death Knell
Satan Prayer
Stand By Him
Prime Mover
Genesis
Extranummer:
Here Comes The Sun (cover)
Ritual
PS. Jag önskade att jag hade några bra bilder att lägga upp, men jag hade bara en dålig digitalkamera med mig så bilderna blev därefter.
Inatt ska jag se bandet Ghost på festivalen Musikens Makt i Luleå. Jag upptäckte det av en slump när jag såg en affisch på stan igår och tänkte att jag borde passa på när det väl kommer några band hit till Norrbotten. Att det dessutom är gratis inträde är inte fel. För vi vet ju alla att gratis är gott.
Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av konserten men jag är nog säker att det kommer bli något utöver det vanliga. För vad är egentligen bättre än lite mysig satanistisk dödsmetall mitt i sommarnatten. Vill även tacka Amanda, min kära flickvän för att hon är villig att följa med som sällskap, trots att hon inte tycker om bandet speciellt mycket. Tack!
...är jag inne på CDON och klickar mig fram. Är extremt sugen på att köpa Triviums senaste album In Waves som släpptes förra veckan. Men i brist på pengar just nu kan jag tyvärr inte göra det förens på fredag då min lön förhoppningsvis kommer. Jag har ganska höga förväntningar av albumet efter deras tidigare skiva, Shogun, som var en av mina favoritskivor under 2008/2009. Att första singeln dessutom skulle vara mycket bra hjälper inte precis mitt köpsug. Men på fredag, då ska det klickas!
Det finns en intervju med sångaren Matt Heafy på Ultimate-Guitar där han bland annat diskuterar skivan och kommande turnéer. Check it out here!
Ändring av planer! Istället för Tallest Man On Earth blev det en recension av Opeth istället. Enjoy!
BLACKWATER PARK (2001) - Opeth
Music For Nations
De svenska progmetal jättarna Opeth tog världen med storm med sitt femte album, Blackwater Park. Deras unika sound är något som verkligen skiljer sig från andra band. Death-metal med inslag av både jazz och progressiv rock blir ett annorlunda, men lyckat koncept. Blackwater Park producerades och mixades tillsammans med Steven Wilson (Porcupine Tree, Blackfield m.m.) och skivan blev bandets genombrott. Cirka tio år efter releasen upptäcker jag albumet och bestämmer mig för att recensera det.
Efter att ha lyssnat på både Ghost Reveries och det lugnare Damnation albumet känns Blackwater Park bekant. Det är med ett leende på läpparna jag hör Mikael Åkerfeldts growlande intro på The Leper Affinity. Opeths sound är svårt att missta för något annat. Det är så mycket mer än gurglande dödsmetall. Distade elgitarrer och blastbeats på trummorna byts snabbt ut mot en akustisk gitarr och Åkerfeldts rena stämma. Variationen är enorm. På låtarna Bleak och den akustiska Harvest hör man tydliga sångstämmor av Steven Wilson, en av mina stora förebilder inom musikindustrin. Musiken är mycket stämningsfull och variationen är stor.
Andra delen av skivan känns dock inte lika bra som första. Låtar som The Funural Portrait och andra halvan av Dirge For November känns medelmåttiga. Den jazziga gitarrslingan i början av Dirge For November är dock svår att inte tycka om. Vilket underbart gitarrljud! Jag brukar inte vara den som klagar på långa låtar men det sista spåret, Blackwater Park, på sina tolv minuter känns en aningen utdraget. Det är inte alls dåligt, men inte lika bra som de fyra första låtarna. Utöver själva musiken finns inte mycket att klaga på. Mycket bra ljudkvalitet, bra mixat och snyggt skivomslag. Blackwater Park gör inte ett Opethfan besviken och trots någon mindre bra låt är det en mycket bra skiva.
+ Låtarna Bleak, Harvest och The Leper Affinity, varierat, de akustiska bitarna briljerar
- Ibland blir det lite för mycket, andra hälften är inte lika stark som första
Ett år efter att Chicagobandet Disturbed släppt sitt femte album, Asylum, bestämmer jag mig för att ge skivan en chans. Disturbed har sedan deras debutplatta The Sickness varit ett av mina favoritband, även om jag tycker att de börjar få slut med idéer och det som tidigare var nytt och fräscht är numera en axelryckning. Är Asylum ett undantag eller kör Disturbed fortfarande på säkra kort? Det finns bara ett sätt att ta reda på det.
Första intrycken av albumet är lite av en axelryckning. Disturbed aldrig har varit bra på att tänka ut intressanta låttitlar eller välja kreativa omslag, egenskaper som helt klart kan förbättras inför nästa skivsläpp. Men trots ett intetsägande skivomslag och ointressanta låttexter är det väl ändå insidan som räknas. När jag trycker på play försöker jag hålla mina förväntningar nere, även om jag såklart vill bli överraskad. Första spåret, Remnants, är ett instrumentalt introspår och sätter stämningen inför vad jag snart kommer få höra. Dan Donegans gitarrslingor är lika mystiska som bra. Remnants tonar sedan in i Asylum och albumet tar rejält med fart. Ljudkvalitén är vass och alla instrument hörs klart och tydligt. Mike Wengrens trumspel har sedan bandets start varit av toppklass och hans arbete med baskaggarna är mycket intressant att lyssna på. Detta märks särskilt under det sista spåret, Innocence, som även är albumets bästa.
Efter första genomlyssningen är jag lite kluven. Visst, det är Disturbed och det låter bra trots några mindre intressanta spår. Men jag har redan hört det här, det känns inte nytt. Det skulle lika gärna kunnat vara b-sidor från deras tidigare skiva Indestructible. Men efter ytterligare genomlyssningar börjar jag uppskatta albumet mer och mer. Även om jag anser att Disturbed skulle behöva förnya sig är det absolut inget fel på skivan och de har fortfarande kvar några ess i rockärmen. Det är en helt klart godkänd skiva, med en ”In the face” attityd som bara Disturbed kan lyckas med. Tvångströjor har aldrig varit hetare.
+ Låtarna The Animal, Serpentine och Innocence, Mikes trumspel, introspåret Remnants
